perceptionmanagmentoftransport

Jag (avatar) befinner mig i ett partikelmoln av artificiell apelsindoft som är på väg till publiken under en flygning över en apelsinodling.

Ja alltså här i biosalongen med den konkava filmduken i attraktionen av Walt Disney Imagineering Soarin’ over California. 87 personer sitter fastspända i höj- och sänkbara biostolar som simulerar en flygning över landmärken i det Kaliforniska landskapet under tonerna av Jerry Goldsmiths specialkomponerade musik. Rörelserna i stolarna är synkroniserade med filmen under den cirka fem minuter långa föreställningen. Citrus, fur, havsbris och malört möter publikens näsor, dofter som är synkroniserade med de rörliga bilderna av floder, berg, städer, golfbanor och apelsinodlingar. Plötligt ett jetflyg mot publiken, sedan en åkning över ett gigantiskt hangarfartyg i Naval Base San Diego.

Är det här Joseph Nye viskar till publiken ”It´s not who´s army wins, it´s also who´s story wins, and we have to think much more in terms of narratives and who´s narrative´s going to be affected”.

Är denna simulerade flygning på Disneyland, dessa rörliga biografstolar och denna konkava filmduk en pusselbit i förståelsen av perception managment och smart power? Är Soarin’ Over California även en uppvisning av försvar och kultur? Geopolitik som upplevelse i temaparkernas temapark Disneyland.

Annonser

Disneyland, 17 juli 1955.

De animerade figurerna som ursprungligen skapades för filmduk har idag premiär som kostymer burna av personal som sakta rör sig mellan modellerade kaliforniska och amerikanska landskap med namn som The world of Tomorrow, Fantasyland, Frontierland och Adventureland.

Dessa tematiserade områden mäter tillsammans 160 acres (tunnland). Ett tunnland är en nordisk ytenhet som motsvarar den åkeryta som besåddes med en tunna utsäde (Wikipedia). Innan området blev tematiserad nöjespark odlades här apelsiner. Klimatet är perfekt för både apelsiner och utomhusaktiviteter. Jag (avatar) flyter förbi under bron vars gångyta är klädd med asfalt som idag är klibbig av solvärmen. Härifrån observerar jag att de med höga klackar sjunker ned en aning i asfalten.

“Öppningsdagen var kaotisk. Inte mycket fungerade. Det var varmt. Tusentals människor gick omkring utan riktning. Produkten, denna typ av nöjespark verkade obekant för alla. Ingen verkade veta vad de skulle göra. Jag minns att jag fastnade i ett myller av immobiliserade människor på bron upp till slottet. Vi satt fast i den klibbiga asfalten.” skriver Buzz Price i sin biografi Revolution by the numbers. Buzz Price stod bakom de ekonomiska beräkningarna för Disneyland. The world of Tomorrow, Fantasyland, Frontierland och Adventureland var “the story telling environment” som Buzz Price hjälpte Walt Disney att förverkliga.

Strax innan Walt Disney dog tackade han Buzz Price för ordet Imagineering. Men Buzz Price hade glömt att det var han som först hade uttalat denna böjning av Imagine. Walt Disney Imagineering skapar så småningom förutom flera andra tema parker runt om i världen också en stad, kryssningsfartyg, hotell, vattenparker, köpcentra och sportanläggningar.

Buzz Price som var ingenjör och ekonom specialiserade sig på hur människor använder sin fritid och sina resurser. Han guidade Walt Disney i lokalisering och utformningen av Disneyland och Disneyworld och han grundade ERA (Economics Research Associates). Ett globalt företag inriktat på strategisk ekonomisk planering inom framförallt upplevelseturism. “Buzz was the father of our industry of economic consulting. He was mentor to me and many of us in this practice. He set the course and paved the way for us. He invented the science.” säger Ray Braun, entertainment practice leader för AECOM Economics (tidigare ERA). Under andra världskriget arbetade Buzz Price i ett team som kvantifierade och rapporterade om effekterna av strategisk bombning i Tyskland och Japan. Buzz utarbetade mätningar i hur lång tid det tog flyg- och vapenindustrin att återhämta produktionen efter ett flyganfall. Han utarbetade rapporter om industrins verktyg, kapitalvaror, kullager, produktionstakt och dess återhämtning. Då visste han inte att han lärde ett framtida hantverk, att skriva rapporter med hjälp av siffror.

Jag vet inte hur jag (avatar) hamnade i asfaltmagen på en dalahäst.

Året är 1939. Inför världsutställningen i New York hade Sverige genomfört en marknadsundersökning över hur svenskar ville att Sverige skulle visas upp inför världen. I en luftkonditionerad biograf på den svenska paviljongen visas en film med temat “When Sweden speaks – United States can afford to listen”.

Denna större dalahäst, i vars mage jag hamnat i, är tillverkad av svensk furu. Den är placerad på Sweden Square “ett stycke genuin svensk mark” utanför den svenska paviljongen. Sweden Square är konstruerat med svenska kvadratiska kalkstensplattor i vilka svenska institutioner, företag, föreningar och städer har sina märken och namn ingraverade.

En järnkonstruktion går genom dalahästens ben och förankrar den i marken genom skiktet av kalkstensplattorna. För att hästen ska klara New Yorks temperaturer har den byggts i tunna lameller av furu. Här från den asfaltsbeklädda insidan lyssnar jag på ”When Sweden speaks” och får så småningom syn på en utväg via dalahästens invändiga ventilationssystem.

Då vattenmenyn är avsmakad och restaurangen stänger hämtar de (som hällt upp mig i glaset) sin bil i det underjordiska garaget och kör ut på gatan som kallas Museum Row eller Miracle Mile.

De kör förbi en bronsbyst med en inskription “A.W. Ross, founder and developer of the Miracle Mile. Vision to see, wisdom to know, courage to do” Gatan var en gång en oasfalterad “farm road” mellan bönfält och mjölkgårdar. På 1920-talet utvecklade och konstruerades byggnader och skyltar så att gatan skulle kunna upplevas maximalt utifrån bilens hastighet och genom bilens vindruta.

85 år senare stöter en grävskopa på ett mammutskelett vid det då ofärdiga underjordiska garaget som paret nyss lämnat. De panorerade webkamerorna som dygnet runt följt byggnadsarbetet stängs av för att förhindra uppmärksamhet och delar av marken lyfts upp i block för att inte försena bygget. På Pagemuseet hamnar på så sätt 23 stora fossila block. Sju dagar i veckan pågår nu arbetet med att undersöka de fossila blocken och museets besökare kan följa arbetet på plats. Museet räknar med att hitta miljontals ben mellan silt- och asfalt.

Är detta dröm eller verklighet?

Jag befinner mig i mineralvattenflaskan på väg till en annan kontinent och får syn på en flaska mineralvatten med texten LIFE.

Flaskan står på ett bord under diskussionen om “Museum as Soft Power”. Jag uppfattar 09:26 minuter av diskussionen. Jag förstår inte om någon verkligen dricker av denna flaskas mineralvatten under diskussionen.

Men sedan vaknar jag verkligen upp då jag tillsammans med mineralvattnet hälls upp i ett glas. De som ska dricka av vattnet är på väg till en restaurang på ett konstmuseum. De ska parkera gratis i museets nybyggda underjordiska garage och de har valt restaurangen efter dess 42 sidiga vattenmeny.

En vatten sommelier har curaterat menyn som består av källvatten från tjugo olika regioner. Menyn introduceras med “Water is essential to life. But are all waters the same? The answer is no.”

Utanför konstmuseet finns naturliga asfaltpölar där man funnit miljontals fossila fynd efter djur. Asfaltpölarna är täckta av vatten och många djur som gått dit för att dricka har fastnat i den klibbiga asfalten och drunknat.

Då det underjordiska garaget till konstmuseet byggdes 2007 hittades ett nästan komplett mammutskellet. Pagemuseet som är granne till konstmuseet samlar fossila fynd från platsen sedan början av 1900-talet. På deras hemsida finns FAQ och en fråga om asfaltspölarna fortfarande fångar djur. Det händer står det i svaret att de 8-12 gallons asfalt som bubblar upp till ytan fångar ryggradslösa djur som insekter och maskar, reptiler, fåglar, främst duvor men också hägrar, ankor och gråsparvar, små däggdjur som gnagare och kanin och ibland stora däggdjur som hundar och människor speciellt under varma dagar då asfalten är som mjukast.

 

Det var alltså inte genom en algoritm som jag fann källan utan med hjälp av mina egna associationer.

Fem animerade mineralvattenflaskor visar laddningshastigheten på bryggeriets officiella hemsida. “Du är …7 %…38 %… 56 %…74 %… 100% klar for alt!” Därefter strömmas en reklamfilm om produkten.

Källan finns under ett bergsmassiv. Ett bryggeri äger rättigheterna att tappa källvattnet på flaskor. Produkterna blir mineralvatten med olika smaktillsatser bland annat Pear & Ginger, Lime & Fiber och Blackcurrant & Jasmine.

“Selv om landet er bygget da vi kom må noen jobbe for å påbygge”

En voiceover beskriver unga människor som generation Y, curlinggenerationen, milleniegenerationen som ser världen som en lekplats. Filmen startar med ungdomar som slappar eller leker. Sedan övergår deras aktiviteter till pianospel, tennis, dans och skateboard.

“Får kroppen nok vann er du klar for alt!” avslutas filmen.

Allt blir mörkt och jag fortsätter min resa innesluten i en flaska till en annan kontinent.

Jag befinner mig nog mitt i gränsen eftersom det är just floden som bildar gränsen.

Jag (avatar) flyter fram i en meandrande flod mellan Norge och Ryssland. En bilväg följer flodens sträcka. Fem arbetskraftsinvandrare på dagsutflykt i en lånad bil är hänförda över dalsänkan som övergår i hav. Längs med vägen har de mött militärer som vinkar från terränggående fyrhjulingar. Alla i bilen blir konfunderade över hälsningarna.

Trots att alla i bilen vet om att det är fotoförbud vid gränsövergången kan en av passagerarna inte låta bli att fotografera och lägga upp bilden på facebook. Fotografiet visar en byggnad vid gränsövergången.

Vid en klippa på stranden i lä för vinden träffar de S som också är på utflykt. I 25 år har hen varit anställd av kommunen där nu arbetskraftsinvandrarna har arbetat mellan två och sju veckor.

Då de mot kvällen kör tillbaka till bemaningsföretagets hus finns byggnaden kvar vid gränsövergången men inte bilden som lades upp på facebook några timmar tidigare. Bilden är borta, raderad från kontot av någon annan än användaren.

Jag flyter så småningom ut i Barents hav i riktning mot centrala Arktis. Förflyttningen genom vatten och is skapar ljud och jag tycker mig höra ramsor som ”Ju mindre ismassa desto större oro för temperaturförhöjningar och katastrofer. Ju mindre ismassa desto större förhoppningar över ökade andelar industriellt fiske, olja, gas och mineraler.”

Under tiden åker arbetskraftsinvandrarna förbi kyrkan som uppfördes vid floden 1869. De läser högt från Wikipedia: “Då norska fiskare kom i konflikt med ryska fiskare i samma område sände de bud till norska militären om att de ville ha en kanon att freda sina fiskevatten med. Militärens sändebud föreslog dock istället att en kyrka skulle byggas för att markera Norges kulturella överlägsenhet.” Ett exempel på soft power? undrar en av passagerarna.

Var soft power en strategisk metod 1869? En kyrka i stället för en kanon? Idag talar man om hard power som ska kombineras med soft power och smart power.

Arbetskraftsinvandrarna delar på en powerbar av mandel och hasselnötter och lämnar gränsområdet som både skrämmer och hänför dem. De åker tillbaka till deras tillfälliga vardag mellan bemanningsföretagets hus och arbetsplatsen. Jag flyter vidare och undrar om det finns  någon källa.

 

Nu har jag lämnat snöhögen och befinner mig på en vattenyta.

“We aspire to be a ‘Global Leader’, sailing into a brilliant future.” står det under fliken Vision and Values på Hyundai Heavy Industries hemsida.

Kockumskranen i Malmö, Sverige som en gång var den största av sitt slag såldes, monterades ner och skeppades till Hyundai Heavy Industries i Ulsan, Sydkorea i början av 2000-talet.

Från en touch screen söker jag på Hyundai Heavy Industries hemsida efter en JPG som avbildar denna kran men finner ingen bild. Enligt Wikipedia är kranen idag rödmålad “med texten ‘HYUNDAI’ i vitt och kallas av koreanerna i folkmun för ‘Malmös tårar’ då det sägs att Malmös invånare grät då de såg sin kran bogseras i väg.”

En vattenlöpare (Veliidae) rör sig just nu i vattnets ytspänning och samma år som Kockumskranen bogseras till Ulsan ställer Olle Svenning en fråga i Aftonbladet: “Kan en symbol [kockumskranen] för hundratals år av arbete, ingenjörskonst och drömmar lyftas ut ur historien? Kan en stads själ behandlas som ett varumärke: I går arbetarstad, i dag ett modänt IT-kvarter, nära havet och bron och med uppgift att betjäna den europeiska eliten?” (2001-02-09)

Dalia Mukhtar-Landgren svarar ja på Olle Svennings fråga tio år senare i sin avhandling.

Ja, symbolen kan lyftas ut ur historien, svarar hon. Hur kunde det ske?

Jag läser Dalia Mukhtar-Landgrens avhandling som ett epos under sommaren.

Med  en kedja av antagande svarar Dalia Mukhtar-Landgren ja på frågan och från vattenytan försöker jag minnas det jag läste.

Det fanns ett framstegstänkande som antog utvecklingen från industrisamhälle till det nya kunskaps- och informationssamhället. ”Det nya IT-samhället har ‘kommit av framsteget’ och planeringen måste anpassa staden till det.” Denna omvandlingsprocess var opolitisk och andra alternativ diskuterades inte.  Man var överens över partigränserna att det kreativa kunskaps- och informationssamhället skulle ersätta det utdaterade och grå industrisamhället.  Berättelsen om det nya samhället spreds och man var från början inte medveten om att den inte inkluderade alla medborgarna. De som inte hade tillgång till utbildningssystemet eller till dess språk fick inte plats.

Malmö var inte ensam stad i väst att genomgå denna process. Under de femton år som berättelsen skapas och sprids så sjunker Sverige på OECDs lista över länder med minst skillnader. Skillnaden blir nu större mellan dem som har och dem som inte har.

Svävar vidare på vattenytan och känner mig glad att jag är en avatar och helt saknar fysisk ämnesomsättning och att jag därmed inte stöter på några materiella problem.

Jag (en anonym avatar) står i en smältande snöhög och försöker uttala ordet Perception managment.

Ett fotografi: En vitklädd företagsgrundare och huvudkonsult sitter avslappnad i en fåtölj. Fotografiet visas på Perception Managment Internationals hemsida. Här presenteras idén: ”Perception are your stakeholders way of seeing understanding or interpreting your country or corporate brand, reputation, products, services, governance, leadership… These perception are neither good nor bad, but they are real.”

Perception Managment International riktar in sig på vår varseblivning för sina kunders räkning. Här smälter snön undan i sin egen takt.

Jag noterar överlappningstiden mellan festivalerna runt mig. Varaktigheten; en natt, en sommar, en vecka, ett halvår, två årstider.

Öresundsfestivalen, Malmöfestivalen, Malmö Nordic, European Song Contest, Nordic Game, Nordic Cool, Barents Score är namnen på festivalerna och evenemangen med geografiska förtecken som avlöser varandra i min omedelbara närhet under detta år.

Termen perception managment härrör från den amerikanska militären då man efter andra världskriget förmedlade eller dolde uppgifter om Amerika för att påverka känslor och attityder för landet. Nu är perception managment en tjänst som public relation firmor säljer till företag, enskilda personer, kommuner, regioner och nationer för att genom relationsdriven påverkan hantera anseenden.

Stående i snön så undrar jag över argumentet ”att vara en spelare på den globala marknaden” som jag först hörde uttalas i Malmö och sedan i Öreundsregionen, därefter i Skåne, sedan i Scandinavian Bay Area och nu senast i en ”urban pocket”.

I min omedelbara närhet klickar jag mig till programförklaringen till The Kennedy Centers worldevent Nordic Cool 2013: ”Along our journey to discover and ultimately create Nordic Cool 2013–and to answer, or at least attempt to answer, the question ”What is Nordic?”–I experienced the art, culture, people, land, and values that are honored daily. Among them: nature, sustainability, innovation, design and technology, children’s well-being and rights, gender equality, and diversity.”

Är Nordic Cool tänkt som en kartläggning och spridning av föreställningar om ”det nordiska”? Föreställningar om det Nordiska som en sammanbindande kraft vid globens norra pol, Arktis? I en tid då frihandelsvatal förhandlas mellan EU och USA för att skapa ett ekonomiskt NATO?

Som avatar spekulerar jag fritt från snöhögen under tiden som min spökskrivare dokumenterar mina tankar.

nye_cut

Någon säger att vägarna till förståelsen av amerikansk utrikespolitik går via Joseph Nye som talar om smartpower, en blandning av hardpower (militärmakt) och softpower.

Jag iakttar Joseph Nyes pokerface i denna TED talk. Cirka 13 minuter in i föredraget skapar han genom ord en modell om global maktfusion. Han berättar för publiken om modellen, ett tredimensionellt schackspel där det översta lagret är militärmakt mellan stater. Publiken får veta att här i detta lagret finns USA som enda supermakt vilket sannolikt kommer att förbli så i två eller tre decennier framöver. Det mellersta lagret i modellen representerar ekonomisk makt mellan stater och det understa lagret representerar det transnationella kaosartade flödet över nationsgränser, bortom staters kontroll, som klimatförändringar, droghandel, finansiella flöden och pandemier.

Joseph Nye säger till sin publik ”It´s not who´s army wins, it´s also who´s story wins, and we have to think much more in terms of narratives and who´s narrative´s going to be affected”.